Det har alltid rivits hus och byggts nytt i Malmö och andra orter. En rivningsvåg drabbade Malmö i början av 1900-talet då många av stadens gamla hus försvann. Men under 1960 och 1970-talen var det inte enstaka hus här och där som revs. Hela stadsdelar och kvarter jämnades med marken. Gången var ungefär densamma varje gång; staden köpte husen och lät dem stå några år och förfalla. Vem orkade protestera mot att några förfallna hus skulle rivas.
Ett bra exempel är Schartau-huset på Väster.
Malmö blev rikskänt för sina så kallade bombhål som bredde ut sig i hela innerstaden. Andra världskrigets bombräder hade vi sluppit men nu hade våra politiker visat att de också kunde.
Visst var en del hus i dåligt skick och utan moderna bekvämligheter, men om viljan hade funnits så hade en varsam sanering kunnat ge oss Malmöbor några fantastiska stadsmiljöer. Både oss som minns, men framför allt kommande generationer.
Vill man lägga en politisk vinkel på förstörelsen så är det lätt att hitta de skyldiga. Socialdemokraterna (allmänt kallade betongsossar) satt ensamma på makten i 66 år, fram till 1985 då de borgerliga gjorde ett kort inhopp under en mandatperiod (tre år).
När jag flanerar i städer och byar utomlands undrar jag varför man så totalt hänsynslöst vandaliserade Malmö och andra städer i Sverige. Jag är tacksam att endast Sverige svenska politiker och stadsplanerare har (och hade). Nu kan vi åka till våra grannländer och njuta av levande, vackra och historiska miljöer.
På 70-talet var jag själv intresserad av ett hus på Väster, och på kommunen fick jag veta att "mitt" hus och några grannhus hade fått förfalla några år för att sedan kunna rivas. Nu hade man dock kommit på nya tankar och ville sälja husen. Vid en inspektion blev jag snabbt klar över att jag saknade både pengar och kunskaper för att kunna renovera huset och åter göra det beboligt.
Läs också Då och nu...