Året var 1913 och till Claesgatan 12 flyttade familjen E, bestående av två vuxna och sju barn. Lägenheten var inte stor. Två rum och kök. Det ena rummet låg ut mot Fricksgatan, det andra rummet och köket låg inåt gården. I båda rummen fanns en kakelugn som eldades med ved. Ved fanns att köpa nere hos hökaren på hörnet. I köket fanns gasspis och vedspis. Hur en sådan stor familj ordnade sin sömn kan man undra. Inte blev det lättare av att man ibland hyrde ut ett av rummen för att kunna klara ekonomin.
Toaletterna låg på gården och om magen var besvärlig på natten var det inte särskilt behagligt att behöva ta sig ner dit. Dassen var låsta och på dagarna ekade det titt som tätt på gården: MOER - KASTA NER EN SMÖRMAD OCH DASSANYCKELN.
Ute på gatan hände många spännande saker
Kullerstengården var barnens lekplats, men när det skulle trillas trilleband krävdes ett slätare underlag, så då fick gatan utanför tas i anspråk. Trilleband fanns i glada färger i leksaksaffären på Möllevångstorget, men det gick också bra att köra med en cykelfälg.
Utanför porten skedde en hel massa spännande saker för ett litet barn. Det kom en och annan bil förbi, men inte var det många. En av de regelbundna besöken stod Lockarps Bageribil för. Varje vecka kom brödutkörare Hansson och lämnade bröd till kunder i huset.
| |
 |
| |
Tolvans gård. Mitt på gården fanns en brunn med ett stort brunnslock. Brunnen brukade fru Larsson rensa ibland. Hon var”gårens skräck” och höll alla barnen i örat. Hon drog sig inte för lite mer drastiska åtgärder, till vilket man väl får räkna när hon höll ett av barnen över den öppna brunnen och hotade att kasta ner honom.
|
| |
Foto: Privat |
Ett annat ekipage som regelbundet hastade förbi på gatan var en slaktare med häst och vagn. Vagnen hade gummihjul och var dragen av ett par fortspringande före detta Jägersrotravare, så då gick det undan.
På hörnet vid Sofielundsvägen låg Olofssons Tobaksaffär. Där hämtades dagens tidning, Skånska Dagbladet, eller vad man annars abonnerade på. Alla prenumeranter hade sitt eget nummer och man fick snällt vänta tills Håkansson hade numrerat alla tidningarna.
Konstapel med kask och sabel
På gatan kom ofta kvarterspolisen förbi iklädd kask och sabel. Barnen lurpassade utanför porten, och när avståndet kändes säkert skrek man ”Polis, polis, potatisgris”. Sen gällde det att snabbt rusa in genom porten. Om det var polis Borggren var det ingen som skrek. Han var husets vicevärd, och honom hade barnen respekt för. Han bodde en bit bort, i de låga husen på Fricksgatan. Hos honom betalade hyresgästerna sin hyra.
En av hyresgästerna var "Gubben Melin”. Han hade köpt en ny cykel, och den tog han varje kväll med sig upp i lägenheten. En onödig säkerhetsåtgärd på den tiden; var man inte hemma sattes en lapp på ytterdörren att nyckeln låg under dörrmattan. Det var det vanliga, och man litade på varandra.
Några av pojkstrecken som gårdens pågar hade för sig
Hartza fönsterrutor för att skrämma gårdens tanter var ett gammalt välkänt skämt. Likaså att lägga ut en börs på trottoaren som det var fäst ett långt snöre i. När någon försökte ta börsen drogs den snabbt in i porten. Följde den lurade efter gällde det att springa in på gården och gömma sig.
På vintern blev det ibland lite mer handfasta pojkstreck. Till exempel att kasta ut vatten i porten som frös till iskana. När sedan fruarna kom från affären med sina kassar och korgar föll de på isen och de inköpta varorna låg huller om buller runt omkring.
Det var förstås roligt - för pågarna alltså.
Ett av de mer lyckade strecken var när någon lyckades komma över en rova eller sockerbeta och urholka den så att den såg ut som ett ansikte. I den sattes sedan ett stearinljus. Uppifrån vinden hissades den sakta ner framför fönstren. Alltid var det någon fru som stod vid diskhon och blev förskräckt i kvällsmörkret.
 |
|
Fricksgatan mot Bergsgatan, t h korsar Claesgatan. Porten t h har nummer 12 liksom första porten t h på bilden överst på sidan. Portarna ledde in till samma gård och huset kallades givetvis Tolvan.
|
|
Foto: Privat |
|
Lump, skrot, stickylle och gamla ben
Lumpsamlare Spjut var en känd person kring Möllevången Han kom in på gården med sin säck och besman och skrek: ”LUMP, SKROT STICKYLLE OCH GAMLA BEN”. Sin dragkärra ställde han på gatan utanför och innan han gick in på gården, för att göra affärer och träffa kunderna, ville han snygga upp sig och bytte tofflorna han gick med på gatan mot ett par snyggare gårdstofflor. En gång gömde pågarna hans gatutofflor, så han var tvungen att gå med sina fina tofflor på gatan. Det blev han inte glad för.
På första våningen åt gården bodde Ottosson. Han var alltid berusad och för honom var barnen rädda, och hans dörr passerades alltid med största försiktighet. Han brukade varje morgon tömma sin kissepotta i kloaken vid yttertrappan. Då lade han den fria handen på trappräcket medan han svingade pottan med innehållet mot kloaken. Vem av pågarna som hade lossat räcket från väggen blev aldrig känt, men Ottosson med potta och innehåll for i kullerstenen. Nog var det synd om Ottosson, men han fortsatte ändå med sin sedvanliga morgongymnastik.
Familjen flyttade från Claesgatan 1927.
Berättelsen bygger på minnesanteckningar av Arne Henning
|
