Mitt i seklet

Min morfar flyttade till Kungsgatan 1932 och bodde kvar nästan tills husen revs. Han hade som enda värmekälla en liten kamin som eldades med kol och koks. Visserligen hände det att skor och andra saker som skulle kastas och var brännbara också trycktes ner genom den trånga luckan men koks var det vanliga. Att få fyr i kaminen var inte alltid så lätt. I botten lades papper sedan trästickor (som köptes i buntar) och överst kol. När kolen glödde fyllde man på med koks. Koksen var billigare än kol och var en restprodukt när man utvunnit gas ur kol. Sen gällde det att passa glöden så den inte slocknade.

Elden slog upp i ansiktet
Min mormors syster berättade att hon ibland passade sina två yngre syskon när modern var på arbete. Hon skulle också se till så att glöden i kaminen inte slocknade. Vid ett sådant tillfälle när hon var

I källarfönstren längs gatan hälldes koksen ner.

nio år (1907) glömde hon att passa glöden och koksen såg ut att ha slocknat. Rädd för att få bannor försökte hon rädda situationen genom att hälla fotogen ner i kaminen. Med ett dån slog elden upp genom luckan och brände bort ögonhåren och svedde ögonen. Smärtan vad hemsk och hon sprang skrikande runt runt bordet i rummet. Explosionen hade fått kaminlocket i våningen en trappa upp att fara upp och grannarna kom nerrusande för att hjälpa. Ögonen klarade sig men ögonbrynen växte aldrig ut igen.

Det gällde att skrämma iväg råttorna
Själv har jag aldrig eldat med kol och koks men jag har hjälpt min morfar med hanteringen. Koksen och kolen kom i stora säckar som stod uppradade på ett öppet lastbilsflak eller på en hästdragen kärra. Svartklädda män med koldamm över hela kroppen släpade säckarna fram till en rutschkana som man stuckit in genom källarfönstret. Med ett brak släpptes sedan kolen och koksen ner i källaren.
Vid behov skulle den hämtas upp till lägenheten och det var här jag kom in. Hos min morfar gick man kökstrappan ner på gården och bort till de snedställda lämmarna som var låsta med ett enkelt hänglås. Nu gällde att smälla upp lämmarna med ett brak för att - förhoppningsvis - skrämma iväg råttorna. Kanalen var inte långt bort så en och annan råtta rantade ju runt i grannskapet.

Nödvändigt med ficklampa
Det var lågt i taket men jag hade ännu inte vuxit upp i min fulla ståtliga längd och kunde gå rak. Kolen och koksen låg längst in i källaren ut mot gatan där den hade kastats ner genom källarfönstret. En stor hög med koks och en mindre med den dyrare kolen. Morfar hade ett eget litet låst utrymme där högarna låg. Det fanns ett litet skåp i det lilla utrymmet där man kunde förvara syltburkar och saftflaskor. En enstaka lampa lyste svagt så en ficklampa var nödvändig för att hitta rätt. Till höger stod en liten spade och nu var det bara att fylla den tomma kolspannen. Den var speciellt formad med en bred tut som gjorde att man kunde hälla koksen rakt ner i kaminen. Jag mötte aldrig någon råtta nere i källaren. Jag hade nog inte vågat gå ner själv men i sällskap med en vuxen var det jättespännande. Så annorlunda mot de hus byggda 1950 där jag bodde.

Läs även Hemma hos morfar