Mitt i seklet

De flesta av husen på bilden är byggda runt 1950 och symboliserar för mig Folkhemmet med stort F. Hit flyttade arbetarfamiljer till tvårummare med modernt kök och badrum. Här fanns rinnande varmt och kallt vatten och värmen kom från vattenradiatorer under fönstren. Husen var i tre våningar med stora öppna gårdar med sandlåda och gungor till barnen. Det var småskaligt och trivsamt. Mitt i området låg den nybyggda Dammfriskolan och i anslutning fanns en stor fotbollsplan. Hit flyttade jag som ettåring och bodde här i tolv år.

Per-Albin Hansson på besök i Malmö någon gång på 30-talet och kanske är folkhemmet ett av ämnena.

Nära och enkelt
Området var som en liten by i staden. Allting fanns nära; affär, cykelmakare och skola. Våra matinköp gjordes i Solidaraffären som efter dagens mått mätt var pytteliten men här fanns vad som behövdes för dåtidens hushåll. Det var innan vi alla blivit gourmetkockar. Saknades något i det lilla kylskåpet var det enkelt att skicka iväg något av barnen till affären. Personalen kände alla i området, så om pengarna inte räckte, gjordes en anteckning bak på kvittot om hur mycket man blev skyldig.
På mornarna stod brödtanten i sin hörna och sålde nybakade frasiga bullar och franskbröd från stora lådor. Det fanns bara en kassa men köerna blev aldrig långa för det var ju ingen som storhandlade.

Alltid gott om lekkamrater
Hade man inte barn fick man ingen lägenhet. Det var bostadsbrist och Bostadsförmedlingen skötte all förmedling av lägenheter. De flesta husen i området var HSB-hus och insatsen låg på runt 2 000 kronor (34 000 kr i dagens penningvärde). Mycket pengar för en arbetare 1950.
Barn fanns det alltså gott om och eftersom det inte fanns några bilar var trottoarer och gator lika mycket vår lekplats som lekplatserna på gårdarna.
På gatorna var det perfekt att hoppa hage eller hopprep, trilla trilleband och köra med de hembyggda lådbilarna. På gräsmattorna var det bra att brottas och att kasta kniv. Brottningen försigick alltid enligt konstens alla regler eftersom en av pågarna i husraden var yngst i en känd brottarfamilj.
Vi kröp omkring i buskarna och lekte cowboys och indianer. Vi hade hemlig klubb längst in i någons källare. På somrarna samlade vi ihop en massa filtar och byggde tält. Här skulle alla klämma in sig och eftersom även flickorna var med blev det extra spännande. Vad som gjorde det extra spännande visste vi nog inte riktigt.

Barn fanns det gott om på gårdarna. Och oftast en vaktmästare som alla kände. Eriksson heter han på bilden.

På vintrarna spolades idrottsplatsen vid Dammfriskolan och blev genast full med skridskoåkande barn. Kvaliteten på isen var inte den bästa, det var knaggligt och ojämnt.
Att som barn korsa Mariedalsvägen, John Ericssons väg eller Köpenhamnsvägen var inga problem vilket gjorde att vi ibland kutade iväg till Pildammsparken. Särskilt på vintrarna när det var snö och backarna vid stora dammen var överfulla med barn som åkte skidor och kälke.
På våren spelade vi kula och på alla skolraster satt en lång rad med pågar på marken med benen isär och lockade med olika pyramider, "glaror" och järnkulor. När vi var så stora så vi kunde cykla tillbringades alla soliga sommardagar på Ribban. Vi cyklade iväg fyra-fem stycken med några smörgåsar och en flaska saft fastspänt på pakethållaren.

Förstasidan av Blondie 1958. Förutom på radio fanns Kalle Stropp och Grodan Boll även som tecknad serie skriven av Thomas Funck och tecknad av Nils Egerbrandt.

Radion i högsätet
Under största delen av 50-talet var det radion som härskade i vardagsrummet. Ofta var det en stor sak i teak på ben och ibland med inbyggd grammofon avsedd för 78-varvare. På radion fanns det bara en kanal fram till 1955 då P2 startade. Nu var det inte så att det sändes dygnet runt, utbudet var ganska begränsat.
Det absolut viktigaste programmet sändes på lördagseftermiddagarna. Då höll jag mig alltid i närheten av vårt fönster så jag inte missade när min mor kallade på mig. Sedan satt jag klistrad vid radion när Thomas Funck släppte loss sitt menageri i radion. När Grodan Boll bullrade sitt "hörrrö" var lyckan fullständig.

Tv:n och bilen ändrade på samhället
Samhället förändrades sakta i slutet av 50-talet när fler och fler kunde förverkliga sin stora dröm om en bil. Framtidstron var stark och när man hade sparat ihop till en tv stod en bil på tur. När tv blev allmänt såg många av husen ut som igelkottar - de flesta hade sin egen antenn på taket eller fastskruvad utanför något fönster. Vår stack ut från vardagsrumsfönstret och det var ofta någon fick luta sig ut och försiktigt ändra på antennen för att få den rätta riktningen. Övriga familjen satt koncentrerade framför tv-rutan och såg när bilden steg fram ur flimret.
När den första tv:n inköptes i husraden låg vi barn på golvet med varsin limpmacka med senap och tittade på danska testbilden. Detta pågick under en tid varje dag direkt efter skolan tills fascinationen falnade.
Det var nu många kvinnor började arbeta och runt halsen på många av oss barn hängde nyckeln till lägenheten. Vi skötte oss själva utan någon inblandning från vuxna från det skolan var slut för dagen tills det var dags för middag. Vi vistades nästan alltid utomhus, lägenheterna var inte stora nog för lekar.
När välståndet växte förändrades samhället sakta men säkert. Man ville ha större lägenhet och bilarna började överta gatorna. I 50-talsområdet med de billiga lägenheterna och de många barnen finns det nu mest enmanshushåll och lägenheterna kostar runt miljonen. Folkhemmet finns inte längre och framtidstron har väl fått sig en törn.

Här finns delförstoringar

Läs även om Lorensborg på Malmöbilder