Mitt i seklet

mittiseklet.com:
Rättigheter och utförande Bo Olsson

Utdrag ur
"Minnen från Malmö":

Baltiska utställningen:

Underbar poesi och dryg dumhet

Betrakta bilden, sjunk in i den. För mig finns där allt som dagens Malmö saknar: Småskalighet, närhet, mänskliga proportioner och idyll. Här finns också det oväntade och spännande - och då menar jag inte dagens rädsla att bli nedslagen och rånad - som finns i trånga gator och oregelbunden bebyggelse. Här kan man stanna och samtala, här kan barn leka. Här finns hantverkare och småindustrier, små affärer och bostäder. Lite slitet och skavt men inte omöjligt att föra in i nya tider. Så helt olikt dagens fyrkantiga, stela och ogästvänliga miljöer. Otrevliga att vistas i men perfekta att passera i bil; rakt snabbt och rationellt. Men vi lever ju flosklernas tid så nu när den gamla gemenskapskänslan är avvecklad så har våra folkvalda åtminstone skänkt oss en politiskt korrekt slogan: Malmö en mångfald av möten och möjligheter.

Poeten Gustaf Adolf Lysholm (1909-1989) skriver i sin självbiografi "När jag var femton år" (1974) om sin ungdomstid i Stockholm i mitten på 1920-talet. Påpekas bör kanske att Lysholm kom från en fattig familj med flera syskon och en ensam mamma. Han var inget överklassbarn som gled runt i de "fina" miljöerna. Byt bara ut Stockholm mot Malmö så är det precis vad jag själv känner.
"Livet i huvudstaden och i dess omgivningar hade redan förlorat mycket av den underbara poesi, som i min tidiga barndom gjort tillvaron där så daggstänkt och behaglig på alla sätt."
"Det är sant att jag endast var en oerfaren ung skolpojke, som knåpade med lite av varje och som tyckte om knäckbakelser. Men jag anade på Drottningberget att den avskyvärda tid snart skulle randas, då det poetiska skimret över tillvaron skulle bli föremål för angrepp, i synnerhet av dumhetens dryga och uppblåsta ställföreträdare i Stockholm. Trots att jag knappast var torr bakom öronen, fruktade jag det värsta av dessa odugliga överlotsar. Jag anade på Ladugårdsgärdet att stupiditetens ombudsmän inom kort skulle slå sönder alla vänligt glimmande stallyktor och andra stämningsfulla ting med sina storsläggor."

På mittiseklet.com finns några av miljöerna fotograferade som fortfarande var levande i mitten av 1900-talet. Oavsett vad man tycker om utvecklingen så finns här en möjlighet att jämföra och kanske minnas.

Läs om S:t Tomasgatan...

Man kan också säga det med hjälp av en gammal italiensk schlager från 1967. Musiken skrevs av Adriano Celentano och den svenska texten av Britt Lindeborg. Sången är Lyckliga gatan sjungen av Anna-Lena Löfgren.

Minnena kommer så ofta till mej
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde,
borta är grinden där vi stod och hängde.

Lyckliga gata du som varje dag
hörde vårt glam,
en gång fanns rosor här där nu en stad
fort växer fram.

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat,

Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?

Ja, allt är borta, det är bara så
ändå så vill jag nog inte förstå
att min idyll, som ju alla vill glömma
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.

Lyckliga gatan, det är tiden som
här dragit fram,
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam.

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången,
högt över marken svävar betongen.
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.

Skall mellan dessa höga hus en dag
stiga en sång,
lika förunderlig och skön som den
vi hört en gång?