Mitt i seklet

Den 12 juli 1962 hade Stones sin första spelning på en källarklubb på Oxford Street i London som hette Marquee Club.
Första spelningen i Sverige var i Göteborg i mars 1965. Några månader senare, närmare bestämt den 29 juni, var det dags för ett andra besök. Bara två konserter var inbokade och det var i Malmö, mycket tack vare Radio Syd-chefen Britt Wadner.

Söndagen den 27 juni tog Stones båten från Vedbäck utanför Köpenhamn. Mitt ute i Öresund mötte pressen dem på Radio Syds båt Cheeta II. På kvällen intervjuades Stones i Radio Syds program Söndagsporträttet.

På tisdagskvällen skulle man ha två konserter i Baltiska hallen. På måndagseftermiddagen hade arrangörerna bara sålt 2 000 av de 12 000 biljetterna. Arbetet kallade det ett fiasko och menade att Stones popularitet var på väg att dala. Till de två konserterna på tisdagskvällen hade arrangörerna sålt (och delat ut) 6 000 biljetter. Det hela inleddes som brukligt med några förband innan Britt Wadner presenterade huvudnumret. Stones insats var dock ganska kortvarig, man spelade ungefär en halvtimme per konsert.

Negativa kritiker
Arbetet hade skickat sin recensent av seriös musik, Henrik Jansson, och han skrev:
“När de musikaliska rörelserna under 1900-talet en gång ska behandlas historiskt, torde eventuellt också i förbigående “rockgalor” och liknande företeelser komma in i bilden - och härmed är egentligen redan utsagt att gårdagens Rolling Stones-seans i Baltiska hallen låg på ett utommusikaliskt plan.

Det började emellertid med en “bit” i B-dur, där den harmoniska torftigheten bestod av tre ackord (tonika, dominant och subdominant) - minsta möjliga alltså.
Grundförutsättningarna för ett musikaliskt skeende är en spännande omväxling i fråga om harmonik, nyansering, besättning etc. Rolling Stones-batteristen svarade för en bullrande taktfast rytm alltigenom. Varje tillstymmelse till variation saknades.

Stämningen i hallen var extatisk, besläktad med den som kan iaktagas både hos naturfolk och här hemma i skilda sammanhang. Vokalistens rytmiska kroppsrörelser - han använde med förkärlek ändan - återspeglades genast i ackompanjerande handklappningar från den högst ungdomliga publiken. Musiken kan möjligen ha hjälpt till att suggerera fram extasen.

Frågan är emellertid om inte samma höga stämning åstadkommits om de fem idolerna nöjt sig med att visa sig - utan att spela en ton! I ett par bitar kunde man lyssna till någon utökning av antalet ackord, annars stod det som sagt stilla, och långtråkigheten låg på lur. Denna hann emellertid inte infinna sig förrän föreställningen var slut, och flickorna högst trivialt kunde torka tårarna i sommarskymningen”.

Ingen särskilt positiv recension men till recensentens försvar kan man nog säga att han delvis hade rätt. Den musikaliska kvaliteten på många av dåtidens band var inte särskilt hög. Men kul var det och det var enkelheten som tilltalade oss. Även om man själv inte spelade så kändes det som om man skulle kunna och det gav en sorts gemenskap. Och så var det vår musik.

Efter konserten åkte Bill Wyman och Charlie Watts tillbaka till hotellet i Danmark, men de tre övriga medlemmarna stannade kvar i Malmö för mer festande. Mer om detta kan man se i dokumentären Rolling like a stone (2005).

Jag tror att det var 1966 som man hade arrangerat en popsöndagseftermiddag på Baltiska hallen. Det var mest lokala band som spelade och kvaliteten på både teknik och framförande var väl inte det bästa. Spotnicks från Göteborg skulle också medverka och det var inget band som stod högt i kurs hos oss som diggade Kinks, Stones, Beatles och de andra coola banden. Jag har aldrig varken förr eller senare varit beundrare av Spotnicks men under en halvtimme på Baltiska hallen var jag det. Här äntrade ett gäng scenen med en för dåtiden fantastisk ljudanläggning och som dessutom kunde spela! Lite tankeväckande var det men Spotnicks saknade direktheten och råheten, det var alltför polerat.