 |
Annons 1955
|
| |
Att äta på restaurang var lyx för de flesta på 1950-talet. När det någon gång skedde var det ett konkret bevis på att man fått det bättre, och därför blev det en nästan högtidlig ritual.
En bekant berättade om sitt första restaurangbesök, som avlöpte på Pilgården tillsammans med en kamrat. Det var dagen då realexamen var avklarad och de båda, då 18-åriga flickorna, hade fått pengar till restaurangbesöket av föräldrarna för att kunna fira. Det blev ett minne för livet.
Vit nylonskjorta, slips och kavaj
Att äta på restaurang på vardagarna var uteslutet för det stora flertalet, så när det någon gång skedde var det på en söndag. Därför har jag middagarna på Pilgården i så tydligt minne. Familjen klädde upp sig och gick i sakta mak genom Pildammarna och förbi Malmö Idrottsplats. Somrarna var bäst för då kunde man sitta på den fina uteserveringen som var omgiven av buskar och uppbyggd en bit ovanför gatuplanet.
Det var populärt att äta söndagsmiddag på Pilgården, oftast var uteserveringen full, och då fick man försöka hitta ett bord inne i den stora matsalen. Runt borden ilade servitriserna i sina vita jackor och svarta kjolar och det kändes riktigt festligt.
Slottsstek med inlagd gurka
Det serverades enkel husmanskost och jag kommer särskilt ihåg slottssteken. Potatisen var inte roliga, varmhållna med en seg hinna precis som i skolmaten, men köttet, såsen och de inlagda gurkorna var mums. Ibland blev det efterrätt, och fanns det möjlighet att få glass var lyckan total.
Pilgården ägdes av Solidar (KF) och hade legat i huset sedan det byggdes i början av 1940-talet.
Under restaurangen låg Pilgårdens bowlinghall. Den var från tiden innan banorna var mekaniserade och resningen av käglorna och returerna av kloten sköttes helt manuellt. Det var ett tungt arbete, men gav möjlighet till extraknäck,för den villige, på kvällarna. Banorna blev aldrig ombyggda utan man körde manuellt fram till stängningen en bit in på 60-talet.
"En ostmacka och ett glas Beyaz med sockerdricka, tack"
I slutet av 60-talet fanns restaurangen kvar, dock inte i Solidars regi. Här samlades många MFF-are före och efter matcherna på Malmö Idrottsplats för att dryfta dagens drabbning.
 |
Hösten 1964, och på en av Malmös små opretentiösa klubbar förbereds för kvällens spelning. |
Foto: Privat |
Här strålade många Malmöungdomar samman innan man gick vidare till någon jazz- eller rockklubb. I slutet av 60-talet och början av 70-talet fanns det en mängd små intima klubbar i källare och rivningshotade hus, men även lite elegantare lokaler. Till exempel hade Konservativ Ungdom ibland öppet för alla i sin stora fina våning i början av Södra Förstadsgatan.
Gemensamt för klubbarna var att man hade levande musik och att det var opretentiöst. De flesta klubbarna hade öppet fredag - söndag mellan åtta på kvällen och ett på natten.
Klockan sju var det fullt i hörnen på Pilgården där de unga satt med sina ost- eller leverpastejmackor. Utan smörgås fick man inte beställa vin eller öl. En inte helt ovanlig beställning bestod av, förutom den obligatoriska mackan, ett glas Beyaz (billigt turkiskt sött vitt vin) och en flaska (33 cl) sockerdricka. Inte allas favorit men det gjorde inte allt för stora hål i plånboken. Allt gick städat till och något fylleri och bråk var det inte tal om; nästan alla var uppklädda inför kvällen i sina finaste kläder.
Pilgården blir jazzklubb
En bit in på 70-talet blev Pilgården jazzklubb med uppträdanden av både kända och okända grupper. 1978 hade klubben besök av trombonisten Dicky Wells och altsaxofonisten Earl Warren - båda spelade i Count Basies orkester på 30 - och 40-talet. Efter spelningen på Pilgården fortsatte de till Vognporten i København där de spelade med Finn Otto Hansen (tp), Torben Hertz (p), Carsten Tanggaard (b) och Sven-Erik Nørregaard (tr).
Något år in på 80-talet försvann Pilgården som offentlig lokal.
|
